Konturer i natten.

Det var bäcksvart. Högtalaren som stod på skrivbordet på motsatta sidan av rummet gav ifrån sig ett svagt blått sken. Den skulle fortsätta att lysa så även när den sista sången tonat ut. Omgivningen var ny men jag var aldrig rädd.

Du ingav förtroende och respekt och lät de hänga likt två oförglömliga pärlor runt min hals. Jag var trygg.

Samtidigt som endorfiner spred sig som en löpeld i mitt blod så försvann min trötthet och förmåga att sova. Du var trött och jag var klarvaken. Du var tålmodig nog att låta mina fingrar leka i ditt nyblivna rufsiga hår. I nattens mörker lät jag mina fingerspetsar agera ögon och smekte därför försiktigt känsliga områden såsom panna, näsa, ögonbryn, haka och kind.

Ditt ansiktes konturer speglades upp i mitt sinne och är nu sparade i mitt minne. Jag ville inte somna eftersom varje sekund med dig liggandes bredvid mig kändes värdefull. Det var nattens slut som jag fruktade och min innersta önskan var att den aldrig skulle ta slut. Desto fortare man somnar desto fortare går nattens sista timmar. Plötsligt hade vi vaknat av gryningens första ljus då natten nått sitt slut.

Timmarna gick. Det var bäcksvart. Helt omedvetna om den nya dagens ljus som befann sig utomhus insåg jag sakta att sanden i timglaset höll på att rinna ut. Jag gjorde ett sista försök att "fånga natten" som varit och viskade en sista önskan i ditt öra. Jag bad dig om att hålla om mig. Sakta slöt jag ögonen och andades in. Du höll om mig, jag log ett brett leende och andades ut.